Jag orkar inte alla dagar.
Inte ens att tänka.
Vill bara ruska av mig den obehagliga känslan, minnena.
Men dom sitter så tätt inpå, nästan klistrade på min hud.
Ibland tror jag att det bara varit en dröm.
För något annat kan det ju inte vara?
Det har gjort för ont för att vara sant.
Tyvär var det ingen dröm utan
den kalla verkligheten från min vardag.
När lämnar minnena mig ifred?
När kan jag gå vidare och börja leva igen?

Det kommer stunder då jag tvivlar på framtiden.

Stunder som är svarta som natten men lena.

Dom förvirrar mig, får mig att tro på bättre.

Vågar jag tro?

Jag kan känna mig trygg för korta stunder

men sen kommer tankarna.

Blir orolig och rädd.

Flyr in i mig själv och vill bara känna värme och närhet.

Men är för sårad för att våga gå vidare.

Därför trillar tårarna ner för mina kinder, sakta,

sakta, hoppas det tar slut och jag får ro

Jag orkar inte skriva vissa dag Förlåt